söndag 1 april 2012

30 grader i februari

Jag säger bara 30 GRADER I FEBRUARI! Fy fan vilken ångest den framkallar. Jag började se första avsnittet i fredags och sedan dess har jag hunnit med åtta. Därmed åtta timmars ångestframkallande drama. Som om det inte var nog med ångestpräglade timmar just nu.

Varje dag överväger jag om jag ska ta tunnelbanan, vilket jag oftast gör så länge det är freezing cold, eller om jag ska gå eller cykla bara för att slippa. Det problemet hade jag inte när jag hade bil, då bara körde jag. Men ångesten kom, väl på plats när jag hopplöst fick leta parkering vilket oftast ledde till böter i slutet av dagen. Hopplöst hur jag än gör. Cykel framkallar också viss ångest i och med alla tillbud jag utsätter mig för. Eller andra utsätter mig för! Och att gå tar tid och den prioriterar jag hellre åt Mini. När ska man behöva gå upp egentligen? Tänk om jag kunde få rida till jobbet varje dag, vilken fröjd men så omständlig är jag inte. Inte när jag lika gärna kan cykla på 10 minuter. Måndag till fredag varje morgon ser det ut så här. Acceptera?

Jag tror att jag är en sån person som bara skulle kunna lämna stan och flytta långt ut på landet. Men då krävs det fan att man har världens vackraste fru och gärna ett par underbara barn för att tillfredsställas bara med sitt egna ställe. Det skulle också krävas ett par hästar, och kanske ytterligare en hund. Mini skulle få ett par getter att valla och jag skulle avla fram ett litet föl, ett eget projekt.

När man slutar drömma är man inte frisk längre, och den dagen man känner sig nöjd är man nog bara utsatt för sin egen lögn. Inte heller friskt.

1 kommentar:

Annika Holtz